Vi åkte sent, för pappa tycker inte om att åka samtidigt som alla andra bilister.
Jag har ju inget körkort så jag vet inte riktigt vad det innebär.
Men dottern stoppades in i baksätet bland kuddar och filtar. Fastbältningen blev provisorisk och kanske inte säkerhetsmässigt godkänd.
I alla fall hade vi inte åkt många mil förrän pappa pratade om att han försökte få bilen som hängde oss i arslet att köra om...
Det visade sig att det var en polisbil.
Blinkeliblink: Kör in till vägkanten
Och det enda som snurrade i mitt huvud är: Bara de inte kollar baksätet, bara de inte kollar baksätet...
Polisen skulle ha pappa att göra ett blåstest och tro mig, hans 80-åriga lungor är inte byggda för blåstest. Sedan har ju pappa någon inbyggd aversion mot poliser och tar det som ett personangrepp att han blir stoppad.
Sedan vände Polisen blicken till mig och vilka ögon han hade.
Jag kände mig perforerad - men inte på något barskt myndighetsutövande sätt.
Det enda jag kunde tänka på var: inte titta bak, inte titta bak.
Polis: Du ser lite sömndrucken ut.
Jag: Du, jag är så jävla trött.
Sedan fick vi åka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar